Lagerlöf, fanatism och människokärlek

Jag älskar Selma Lagerlöfs böcker, och när man läser hennes karaktärssskildringar får man känslan av att hon älskade människor i allmänhet – kanske med en viss förkärlek för värmlänningar. Särskilt varma känslor hyser jag inför Löwensköldska ringen-trilogin. 

Nedan tänkte jag diskutera två nyckelcitat ur denna trilogi och jag kan väl varna för att spoilers kommer att förekomma. Själv är jag inte så bekymrad över sånt – en bok som inte tål att spoilas tål inte att läsas. Men i vilket fall, känn er varnade. 

"Hon hade upptäckt, att Schagerström kunde älska. Det var det, som Karl-Arthur inte förstod sig på. Han kunde inte älska på det rätta sättet."

"Vad hon mer hade sagt, det var, att han nu hade lärt sig älska människorna. Det var så viktigt, för det var detta, som hade fattats honom. Han hade älskat Kristus och hade visat, att han kunde offra allt i världen för att följa honom. Men den rätta människokärleken hade han aldrig känt. Och den, som vill vara en Kristi efterföljare utan att älska människorna, den måste föra både sig själv och andra till elände."

Vad är då så speciellt med dessa citat? Det översta skulle väl kunna vara hämtat ur nästan vilken kärleksroman som helst, eller? Den listige har listat ut att den som omtalas i det andra citatet är samma Karl-Arthur som omtalas i det första, men långt senare, en hel bok senare till och med. 

Löwensköldska ringen är en lite underlig trilogi som består av böckerna: Löwensköldska ringen, Charlotte Löwensköld och Anna Svärd. Det underliga med den är väl framförallt att Löwensköldska ringen är en kortroman som verkar skriven helt utan tanke på de senare delarna, utspelar sig cirka ett halvt decennium innan de andra delarna och håller en helt annan ton. Även Charlotte Löwensköld och Anna Svärd har mycket olika ton, men binds ihop mer tematiskt och sammanhangsmässigt samt har en delad huvudkaraktär, Karl-Arthur, som binds samman med de andra huvudkaraktärerna Charlotte och Anna genom sina romantiska förbindelse till dessa. 

Medan Löwensköldska ringen är en spökhistoria och i någon mån en historia om klass skulle jag säga att huvudtematiken i Charlotte Löwensköld och Anna Svärd är fanatism och äkta kärlek, inte bara romantisk kärlek utan en människokärlek i allmänhet. 

Den unge prästen Karl-Arthur är mycket hängiven sin tro och vill leva fattigt och försaka världsliga nöjen och karriärsträvan, även inom kyrkan. Detta gör att han hamnar på kollisionskurs med sin fästmö Charlotte och sin mor, som båda vill något annat för honom. Till en början kan man ha en viss sympati för Karl-Arthurs hängivenhet, men den döljer något mörkare, den döljer en brist på sann kärlek. Hans hänsynslöshet gör att han slutligen förlorar både Charlotte, sin familj och sedermera Anna och den orsakar flera människors död. 

Karl-Arthur är så övertygad om att han, och ingen annan, har rätt att han inte bryr sig om deras drömmar eller mål. Något som blir särskilt vanskligt när det ofta rör sig om kvinnor vars liv är beroende av hans beslut och han är så upptagen av de uppoffringar han ska göra för Gud att han inte ser de uppoffringar andra gör för honom. 

Detta motsägelseförhållande mellan fanatism och kärleksfullhet är för mig det som gör böckerna så intressanta. Det kan jämföras lite med "Hur man botar en fanatiker" av Amos Oz där han menar att fanatismen står i motsatsförhållande till humorn. Vad gäller kärleken menar han att fanatiker ofta älskar andra och att de upplever att de gör det de gör för deras skull. Karl-Arthur som karaktär motsäger egentligen inte detta, men Lagerlöf låter oss genom Charlotte genomskåda denna form av kärlek. Charlotte, som i slutänden väljer en rik man som inte alls är en lika "fin" människa, och inte önskar ge hela sitt liv åt att tjäna något större än honom själv, men som kan älska på det rätta sättet.