Kallocain – Karin Boye

"Är det inte underligt att allting mister sitt värde så fort det upphör att vara en gåva - till och med sanningen?” 

Titel: Kallocain

Författare: Karin Boye

Omdöme: Besjälad

”Kallocain” av Karin Boye gör mig på en gång rusig av lycka, för att den är så bra, och lämnar mig med gråten i halsgropen, för att den är så hemsk. Detta var andra gången jag läste boken och den var om något bättre. Kanske var jag inte mogen att uppskatta den fullt ut första gången, eller kanske gav vetskapen om vad som händer i boken mig tillfälle att fokusera på det som är bokens stora styrka: karaktärerna.

”Kallocain” är berättelsen om Leo Kall, en vetenskapsman i en totalitär stat som uppfinner en sanningsdrog. Detta ger staten, som redan övervakar nästan allt som medborgarna gör, tillfälle att flytta fram sina positioner in i medborgarnas (medsoldaternas) innersta rum, deras själva tankar. Till sin förvåning upptäcker Leo Kall att samhällsomstörtande tankar inte bara är vanliga utan att varenda människa tycks bära på farliga drömmar och rädslor.

Skriven ett antal år innan George Orwells ”1984” utmanar ”Kallocain” dess enväldiga herravälde bland de stora dystopiska klassikerna. ”1984” är en ikonisk skildring av en fascistisk stat och dess uttryck och slagord har gett den en självklar plats i den moderna debatten. (Dessutom är den skriven på världsspråket engelska vilket självklart gett den en annan skjuts än Boyes mästerverk.) ”Kallocain” briljerar dock på den mindre skalan. Det är karaktärerna och deras innersta rum som står i fokus och i nästan varje scen drivs vi till våldsamt medlidande eller ilska å karaktärernas vägnar. Som mästerligast är scenerna där Kallocainet, sanningsdrogen döpt efter sin skapare, används. Här känns det ibland som att det är Boye själv som visar oss sitt innersta. Man kan inte låta bli att sätta in dessa scener, inte bara i kontexten kring andra världskriget, utan också i kontexten av att Boye själv länge dolde och förnekade sin homosexualitet.

Leo Kall är också en mycket tacksam huvudperson. Till att börja med våldsamt övertygad om det rättfärdiga i den statliga ordningen är han för den utomstående läsaren relativt osympatisk. Snart syns dock sprickorna i fasaden och Leo Kalls gradvisa omvändelse är i min mening både hoppfullare och mer verklighetstrogen än Winston Smiths lika raska frigörelse som fall.

För den som har det minsta intresse för dystopier, svenska klassiker eller Karin Boye är ”Kallocain” ett måste.