De osynliga städerna – Italo Calvino

– Den dag då jag förstår alla sinnebilderna – sade han till Marco – ska det då lyckas mig att verkligen äga mitt rike?  

Venezianaren: Sire, tro inte det! Den dagen är du själv en sinnebild bland sinnebilderna. 

Titel: De osynliga städerna

Författare: Italo Calvino

Omdöme: Förtrollande

Beskrivning: Mer dikt än roman eller ens novellsamling. I de osynliga städerna beskriver Marco Polo de städer han besökt på sina resor för Kublai Khan. Detta tills Kublai Khan vänder på det hela och beskriver städer varefter Marco Polo får säga om det finns en sådan stad. De är alla orimliga städer, städer som aldrig funnits och aldrig kan finnas. Det är staden som till hälften är nöjesfält till hälften vanlig stad, men där den vanliga staden turnerar runt stora delar av året och de på nöjesfältet blir kvar och längtar efter att bankerna och skolorna ska komma tillbaka och staden som har en underjordisk tvillingstad där de döda bor och de inte går att utröna om de levande byggt en kopia av sin stad för de döda eller de döda för de levande. Och mitt emellan allt detta sitter Marco Polo och Kublai Khan och pratar om Kublai Khans rike och hans oförmåga att någonsin riktigt äga det.

Denna bok borde kanske vara tråkigt men den är oerhört fängslande. Jag tror att Calvino någon gång sagt att han skriver böcker som man skulle kunna hitta på vinden skrivna av en författare från en annan tid och ett annat land. Inte bokstavligt talat så klart. Själv har jag inte ens någon vind och genomsökte jag mina släktingars vindar skulle jag nog på sin höjd hitta gamla barnböcker. Det handlar om idén, om känslan av mystik blandat med ett lagom mått de facto djupa tankar och ytterligare ett mått sensationalism. Det är ett recept som fungerar nästan för bra. 

Om Calvino liknar någon är det väl den legendariske argentinaren Jorge Luís Borges med sina övernaturliga noveller och fiktiva essäer. Han har också samma känsla för djup och mystik. Det som fascinerar med De osynliga städerna är väl dock att Calvino klarar att upprätthålla stämningen längre än en novell.